Försöker förklara varför jag inte orkar leva och hon nickar som hon förstår, som hon kan relatera. Tar på sig rollen hon har betalt för, pedagogisk, ”alla känner vemod ibland” på vilket man inte ens ids komma med ett svar. Ännu en glad groda, som någon sa, jag är en tungsint Sokrates. Tungsint, det bäst beskrivande ordet, ett sinne så tungt att bära att allt annat blir omöjligt. Kan inte flytta kroppen, orkar inte duscha, orkar inte byta kläder, kan bara ligga. Det enda jag har är Svårmodet, det enda ärligt genuina, hur förklarar man det utan att mötas med propagandan ”våga välja glädje!”. Varför begriper ingen det orimliga i att göra ett aktivt val över sina känslor, varför bemöts man ständigt med frustration och ilska över sin melankoli? ”Livet blir vad man gör det till”, ”Du har det inte så svårt”. Niärdummaihuvudet, Dufattaringenting, ramsor skriker i öronen medan jag låtsas lyssna på de normala. För det är väl det jag inte gör, passar in? Alla i fyrkantiga ramar och jag en stor boll av titan, omöjlig att forma om trots naiva försök. Hur många relationer har varit spel för galleriet, hur få saker jag tänker säger jag högt? Har jag någonsin, på allvar, njutit av något purt och oförfalskat? Försöker förklara för henne, allt är en del i en scharad. ”Men du tycker ju mycket om att träna TILLEXEMPEL”. Så bekantar jag mig åter med Lönlösheten, känslorna eller spökena, de enda verkliga karaktärerna. I övrigt är det en ensam kamp. Samtidigt som Livslusten retas med sin frånvaro är Dödsångesten ständigt närvarande, den är inte min vän. Dödsångesten som sliter i kroppen tills jag kräks, som skrämmer mig mer än den hopplösa kampen. Därför spelar jag hellre min roll. Jag vill inte leva, jag törs inte dö ”innerst inne är du nyfiken”, nej jag är bara rädd, ”inte på döden, på livet!”, vilket jävla skämt.

Fina perplexite